Bebissjukans olika sidor.
På tal om något helt annat innan jag lägger ner för idag... Okej, jag tycker verkligen det är jättegulligt med bebisar, det har nog ingen undgått vid detta laget. Och jag är hur glad som helst för alla de som fått barn senaste tiden. Men jag skulle ljuga om jag inte sa alla som fått barn, för många är det. Har tre stycken som är lika gamla som mig och fått barn, plus kanske säkert fyra till i andra åldrar Visst, det är verkligen jättekul och barnen är hur söta som helst. Men snälla, hur många bilder kan man egentligen lägga upp på ett och samma barn? Hur många olika vinklar finns det? Då menar jag främst ur facebooksynpunkten givetvis, i verkligheten och på riktigt får gärna alla skryta och visa upp sina barn hur mycket de vill. Det är ju bara kul då! Jag undrar också givetvus det intressanta med att veta vad barnet har för sig alla 24 timmar om dygnet? Och varför jag bara skulle vara intressad av att läsa om barnet när det innan inte alls handlade om det. Då fanns inte det. Sen kan jag givetvis förstå att säkert mycket förändras och att i princip allting handlar om det där barnet man fått, det är ju hur speciellt som helst, det kommer man aldrig undan. Men att dela med sig av varenda ögonblick på internet, känns ganska oinspirerande och samtidigt lite läskigt. Du själv kan ju välja hur mycket av ditt privatliv du vill dela med dig av, men det stackars lilla barnet som inte har någonting att säga till om, som inte har en aning om den nya världen som faktiskt finns där. Som på grund av en för stolt mamma tvingas ligga uppe webben i alla olika situationer och alla olika händelser, framsteg och baksteg.
Ja, jag tycker det har blivit lite för mycket av bebissjukan enkelt sagt. Både för mig och många av mina kompisar, men även för de eventuellt sjuka människor som kallas för pedofiler. De existerar ju också och begränsningar för dem utvidgas ju tyvärr mer och mer. Vilket är skrämmande att ens tänka, fast samtidigt något man borde reagera på och göra någonting åt.
Bara lite tankar som dök upp såhär innan sömnen kallar.
Kommentarer
Trackback
